Hoj hoj hoj. Jag är ju en såndär mjuk och blödig person som lätt tar till tårarna när saker blir för vackra, smärtsamma, sorgliga eller roliga. Jag gråter när jag är glad när jag är ledsen och när jag är arg. När jag läser bra böcker och när jag ser bra film. När jag ser dålig film för den delen...
Jag gråter åt musik när det blir fint eller när text och ton kryper ut och träffar mig i hjärtat, men nu har jag gått över gränsen. Den fina klassikern Memory ur musikalen Cats har väl dom flesta hört till lust och leda och det är väl fler än jag som kraxat/kvittrat dess ljuva toner i både en och annan dusch? Den har jag nu fått i sångläxa och gått över gränsen när det gäller fån:
Jag har nu alltså gråtit på en sånglektion, till Memory ur Cats. Två gånger!!!! Först för att en text och tonkombination överrumplade mig och sedan en gång till av samma orsak men mest av bara farten. Och detta helt enkelt för att det blev så sorgligt och för att jag kände mig personligen berörd.
Är det normalt att reagera så på den sången??!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag har aldrig gråtit till den sången. Men jag är också sån som gråter av alla möjliga orsaker. Senast nu i morse för jag blev så frusterad på fröknarna på min dotters skola. Jag håller med om att musik verkligen kan göra så att man kommer i rätt stämning. Och man kan börja gråta av musik. Jag tycker det är underbart med känslor. Jag och min pojkvän brukar säga "Att känna är att leva".
Skicka en kommentar